‘Alone’ med The Cure, akkurat så stemningstung og depressiv som man kunne have håbet på; en semibedøvet tilstand af velgørende The Cure-morfin mere end en egentlig sang. Robert Smith’s band, der peakede for over 40 år siden med Seventeen Seconds, (1980), Faith (1981) og Pornography (1982), kan virkelig godt være sig selv bekendt denne torsdag…
‘Alone’ har fået en fornem modtagelse ude omkring. Har læst meget positive ord i både Guardian og The Irish Times, og her er hvad svenske Jan Gradvall (ham bag Abba Undercover-bogen) skriver tidligere i dag:
“Ibland släpper artister/band låtar som ringar in allt som är unikt med dem. Ett av The Cures signum är att de byter plats på outro och intro. Crescendon med kaskader av toner som brukar avsluta en låt live lägger The Cure istället först. Nya singeln “Alone” inleds med 3.22 instrumentalt. Först då kliver Robert Smith in och sjunger: “This is the end of every song that we sing”. Magnifikt är ett trött ord förpassat till avbytarbänken men här kommer det in och avgör matchen. Årets rocklåt. En av The Cures finaste låtar någonsin.”
Disintegration var nu ikke et dårligt album heller.
South Park roste det faktisk i den episode, hvor Robert Smith gør det af med Mecha-Streisand (https://www.youtube.com/watch?v=N3Y2q3ap16U).
Det lover godt….