5. maj udender Göteborg’s Henrik Berggren sit første soloalbum Wolf’s Heart. Den tidligere leder af Broder Daniel – og glem nu aldrig deres mesterplade Broder Daniel Forever (1998)! – har altid, med sin little boy lost-fremtoning og troskyldige nederlagssange, gjort sig stor umage med sit svenske image som helt igennem utilpasset og hjælpeløs outsider. Det ændrer dagens udsendte præsentationsvideo og medfølgende tekst ikke på. Berggren er 42 år i dag, og herfra ses der derfor ikke uden en vis gru frem til, om hans nye musik med en så voksen alder på kontoen kan bære denne pompøse selvkonstruktion om Henrik Berggren, som de ægte værdiers ensomme frihedskæmper i en kold, overfladisk, løgnagtig verden, eller om det hele bare falder pinagtigt fladt sammen. Det sidste håbes jo ikke for manden bag så majestætisk skårne og triumferende loser-anthems som ‘I’ll Be Gone’ og ‘Shoreline’, men det her skriv fra ham lover i al sin tåkrummende selvgodhed ikke godt. Here we go:

“VAD ÄR WOLF’S HEART?

Dag ut och dag in, år ut och år in, i decennier nu till och med, har jag varit i krig med världen. Jag har inte ändrat mig eller kompromissat på någon enda punkt. Föreställ dig vilka inre resurser det krävs. Det är varghjärtat.

Jag har varit borta från musiken länge, länge. Men jag har den outtömliga uthålligheten, det sega tålamodet och den råa viljestyrkan för att i längden inte ge upp. Det är varghjärtat.

Alla vill göra något nytt och originellt. Men för att verkligen göra det och utstå alla problem som det för med sig krävs en stark inre drivkraft, ett bitande inre missnöje. Det är varghjärtat.

Tre gånger i mitt liv har jag varit olyckligt kär. Det har format mig mycket som person och närt en bitterhet. Men olyckan var onödig, vilket jag fick jag veta först senare. I alla tre fallen var min kärlek besvarad. Jag hade genom min pessimism och oändligt vansinniga sårade stolthet inte förstått eller förstört mina chanser för mig själv. Det är varghjärtat.

När jag var ung avundades jag det som andra hade men jag saknade. Och avunden blev till hat. Hat mot deras trygghet, deras framtidstro, hat mot de vackra, de populära, de förmögna… deras kotterier, deras karriärer, deras pojkvänner, deras flickvänner, deras slentrianmoral, deras självgodhet, deras ljumhet, deras ordentlighet, deras måttlighet, deras brist på plåga, deras brist på förtärande känslor. Mest av allt hat mot deras nöjdhet, deras obegripliga nöjdhet. Det är varghjärtat.

Med tiden har dock vargens bett förlorat lite av sin kraft, gudskelov. Jag har upplevt mycket kärlek och uppskattning, inte minst för min musik, kanske framförallt för min musik. Mycket är ju enkelt i slutändan: Bara kärlek kan döda vargen.

Jag känner inte någon avund längre och skulle aldrig vilja byta liv med någon. Jag känner snarare att avundsjukan borde gå i motsatt riktning, att de borde vara avundsjuka på mig. Men vissa är bara för dumma för att se vad jag har, för dumma för att se skillnaden. Men bara kärlek kan döda vargen.

För några veckor sedan, den dag min singel kom ut, råkade jag vara på stan på kvällen i ett ärende. Jag hörde då, några gånger, hur folk ropade saker till mig. Mina invanda reflexer sa att nu är det bråk på gång; nu är det hot om våld i luften. Några Svenssons med sin eviga fylla som söker bråk. Men till min förvåning hörde jag att de ropade positiva saker. “Du är bäst”. Jag fylldes av känslan att hela värden plötsligt var på min sida, istället för att vara mot mig. Kunde kriget äntligen vara slut? Gud vet att jag har varit krigstrött länge. Men om inte, är vargen redo för totalt krig för alltid. För mycket blod har spillts för att sluta i en kompromiss. Bara kärlek kan döda vargen.

– Henrik Berggren 12 april 2017

Sentio, non frangor”