Og de mistede den noget så grusomt. Men der i 1994 syntes Oasis nærmest uovervindelige. Ikke mindst den aften de var forbi Ray Cokes’ show på MTV for at give akustiske versioner af ‘Whatever’ og ‘Live Forever’. Og specielt sidstnævnte version står vel blandt det ypperste Oasis nogensinde skulle bedrive. Om det er lillebror Liam Gallagher’s hæshed, der i de lidt pressede omkvæd giver hans stemme en anden og mere dybfølt dimension, skal ikke kunne siges, men han synger ialfald tredjesinglen hjem som aldrig før eller siden. Hør selv her…

Plader kom hurtigere og mere gavmildt dengang. På hvad det i dag tager et nutidigt band at lave én ny plade, kunne en hel karriere nærmest sættes i spil, brage igennem og køre træt. Så selvom David Bowie turnerede Ziggy Stardust-gennembrudspladen hårdt og intenst verden over, skulle der gå kun ti måneder til dens efterfølger Aladdin Sane på denne dato i 1973 blev udsendt. Bowie-lyden var stadig strictly glam, men farvedes – sine steder for voldsomt – af pianist Mike Garson’s vilde tangentridt. Aladdin Sane indeholdt ikke en tilnærmelsesvis ligeså let elskelig og harmonisk forløsende sangcyklus som sin forgængers, og fremstår mest nu – sammen med samme års coverplade Pin-Ups – som et farvel til Ziggy Stardust og en løftestang til de nye kunstneriske højder, Bowie skulle nå på Diamond Dogs. Den kom kun 13 måneder efter. Her en af kronjuvelerne fra Aladdin Sane…

I 2009 gendannes Broder Daniel for at spille en sidste koncert på Göteborg’s Way Out West Festival til ære for deres guitarist Anders Göthberg, som året før har taget sit eget liv. Broder Daniel Forever (2009) er en dokumentarfilm, der følger disse begivenheder på nært hold…

5. maj udender Göteborg’s Henrik Berggren sit første soloalbum Wolf’s Heart. Den tidligere leder af Broder Daniel – og glem nu aldrig deres mesterplade Broder Daniel Forever (1998)! – har altid, med sin little boy lost-fremtoning og troskyldige nederlagssange, gjort sig stor umage med sit svenske image som helt igennem utilpasset og hjælpeløs outsider. Det ændrer dagens udsendte præsentationsvideo og medfølgende tekst ikke på. Berggren er 42 år i dag, og herfra ses der derfor ikke uden en vis gru frem til, om hans nye musik med en så voksen alder på kontoen kan bære denne pompøse selvkonstruktion om Henrik Berggren, som de ægte værdiers ensomme frihedskæmper i en kold, overfladisk, løgnagtig verden, eller om det hele bare falder pinagtigt fladt sammen. Det sidste håbes jo ikke for manden bag så majestætisk skårne og triumferende loser-anthems som ‘I’ll Be Gone’ og ‘Shoreline’, men det her skriv fra ham lover i al sin tåkrummende selvgodhed ikke godt. Here we go:

“VAD ÄR WOLF’S HEART?

Dag ut och dag in, år ut och år in, i decennier nu till och med, har jag varit i krig med världen. Jag har inte ändrat mig eller kompromissat på någon enda punkt. Föreställ dig vilka inre resurser det krävs. Det är varghjärtat.

Jag har varit borta från musiken länge, länge. Men jag har den outtömliga uthålligheten, det sega tålamodet och den råa viljestyrkan för att i längden inte ge upp. Det är varghjärtat.

Alla vill göra något nytt och originellt. Men för att verkligen göra det och utstå alla problem som det för med sig krävs en stark inre drivkraft, ett bitande inre missnöje. Det är varghjärtat.

Tre gånger i mitt liv har jag varit olyckligt kär. Det har format mig mycket som person och närt en bitterhet. Men olyckan var onödig, vilket jag fick jag veta först senare. I alla tre fallen var min kärlek besvarad. Jag hade genom min pessimism och oändligt vansinniga sårade stolthet inte förstått eller förstört mina chanser för mig själv. Det är varghjärtat.

När jag var ung avundades jag det som andra hade men jag saknade. Och avunden blev till hat. Hat mot deras trygghet, deras framtidstro, hat mot de vackra, de populära, de förmögna… deras kotterier, deras karriärer, deras pojkvänner, deras flickvänner, deras slentrianmoral, deras självgodhet, deras ljumhet, deras ordentlighet, deras måttlighet, deras brist på plåga, deras brist på förtärande känslor. Mest av allt hat mot deras nöjdhet, deras obegripliga nöjdhet. Det är varghjärtat.

Med tiden har dock vargens bett förlorat lite av sin kraft, gudskelov. Jag har upplevt mycket kärlek och uppskattning, inte minst för min musik, kanske framförallt för min musik. Mycket är ju enkelt i slutändan: Bara kärlek kan döda vargen.

Jag känner inte någon avund längre och skulle aldrig vilja byta liv med någon. Jag känner snarare att avundsjukan borde gå i motsatt riktning, att de borde vara avundsjuka på mig. Men vissa är bara för dumma för att se vad jag har, för dumma för att se skillnaden. Men bara kärlek kan döda vargen.

För några veckor sedan, den dag min singel kom ut, råkade jag vara på stan på kvällen i ett ärende. Jag hörde då, några gånger, hur folk ropade saker till mig. Mina invanda reflexer sa att nu är det bråk på gång; nu är det hot om våld i luften. Några Svenssons med sin eviga fylla som söker bråk. Men till min förvåning hörde jag att de ropade positiva saker. “Du är bäst”. Jag fylldes av känslan att hela värden plötsligt var på min sida, istället för att vara mot mig. Kunde kriget äntligen vara slut? Gud vet att jag har varit krigstrött länge. Men om inte, är vargen redo för totalt krig för alltid. För mycket blod har spillts för att sluta i en kompromiss. Bara kärlek kan döda vargen.

– Henrik Berggren 12 april 2017

Sentio, non frangor”

Mens valiumpopsensationen Cigarettes After Sex som tredje show på deres Europatour tirsdag aften gæstede Heimathafen i Berlin, hvor der sikkert vil være blevet både svajet og dånet i slow motion, synes det at have lange udsigter før androgyntlydende Greg Gonzales og hans underspillede Brooklyn-band kan opleves i Danmark. Her ‘Bubblegum’, en svævende sang, der ikke har fundet vej til det kommende debutalbum…

I dag for 23 år siden udsendte et ukendt Manchester-band sin debutsingle. I dag lyder sangens tempo myrelangsomt, men dens swagger er umiskendeligt og kan stadig vende hoveder. Gad vide om de to brødre i bandet havde haft et så miserabelt skidt forhold til hinanden som tilfældet er, var singlen floppet og karrieren aldrig kommet afsted…

Lana Del Rey’s kommende album – endda med titel lånt af Iggy Pop – ser lovende ud…

Så hvad bliver der af Thåström’s nye single?! Mens der ventes ubekendt tid på forløberen for årets nye album, er det aldrig spildtid at dykke ned i hans omfattende diskografi. Her ‘800 Grader’, åbningstracket på Kärlek & Uppror (1981), Ebba Grön’s andet og bedste album…

New Order’s anden single blev udsendt i december 1981. ‘Everything’s Gone Green’ omfavnede med stor personlighed den brug af synths, Joy Division havde gjort brug af på de mest vellykkede tracks af svanesangen Closer. Her en liveoptagelse fra Ukrainian National Home, New York City, 18. november 1981…

Sidste uge bragte nyhed om at The Go-Betweens-overleveren Robert Forster besøger Jazzhouse i København til efteråret. Og her kommer relateret stof i form af den nye Brisbane-trio The Goon Sax, der af samtlige bands i verdenshistorien lyder mest inspireret af den tidlige version af netop Forster/McLennan’s The Go-Betweens. Hvilket bliver både en smule spooky men endnu mere fascinerende, da det går op for os, at sangeren i dette teenageband, hvis debutalbum Up to Anything blev udsendt i Australien i 2016, hedder Louis Forster og er søn af Robert. Up to Anything fik bemærkelsesværdigt gode anmeldelser ved sin udgivelse, endte på Billboards top-50 over 2016-udgivelser, og står faktisk – sammeligninger eller ej – helt fint op for sig selv og sit nye band med det besynderlige navn The Goon Sax, der fra midten af maj spiller klubshows i England, Holland, Spanien og Frankrig.

Baltimore, Maryland’s ukuelige The Afghan Whigs fik sig noget af et comeback for tre år siden med Do to the Beast. Efterfølgende turnerede bandet en måbende verden, der ved selvsyn kunne konstatere, frontmand Greg Dulli ikke i The Whigs’ mangeårige fravær havde mistet sin overbevisende machosårede feeling for 70’er-soulsmagende uforsonlig guitarmusik. 5. maj udsender han med The Afghan Whigs det nye album In Spades, hvorfra denne stolte budbringer af Dulli’s amerikanske nat er sendt i forvejen…

Teho Teardo & Blixa Bargeld’s nye EP Fall åbner med en strygersvimmel coverversion af Neil Young’s nyklassiske ‘Hey Hey My My’. Og jo, det er satanisk lystfuldt at høre sangeren fra genrenihilistiske Einstürzende Neubauten synge ‘rock’n’roll can never die’, som skulle han af alle nogensinde have troet på dét…