Pete Doherty fanget med håndvåben i fri flugt, temposkift og fællessang forleden på KB i Malmö City.

På Debaser Medis är han i kalasform, fullkomligt närvarande. Sjunger förträffligt, med den märkligt smygande röst som rör sig så mjukt längs alla vindlande låtar med sina långa texter. Och spelar gitarr så att man verkligen förstår logiken i musikens ständiga pendlande mellan tempon och taktarter, med så många små inbyggda förvandlingar att det knappt finns en låt som löper längs en rak vers-refräng-vers-refräng-linje.

I stället är det som att allihop är var sin lång serie av avgörande trösklar, ibland vid varannan textrad, där Peter Doherty stannar upp ett kort ögonblick, liksom för att ta ny sats – innan han förlöser det hela genom att gå vidare till nästa tempo, ackordföljd, rytm, melodislinga. Det blir som en andning, en naturligt böljande puls, på maximalt avstånd från all monotoni. Där sångaren Doherty kan dansa omkring sina melodier på så lä tta och fladdriga fötter att det ter sig nästan improviserat i stunden, trots att publiken samtidigt står och sjunger med.